Moral – vems?

Det jag vill att ni ska förstå är att samhället, alltså det felaktiga och ogudaktiga, saknar varje form av moral eller anständighet och har byggt sina lagar och principer utifrån det, till synes grundläggande och enkla antagandet.

I korta ordalag:

en stat kan aldrig, officiellt sett, eller enligt ”lagen”, agera felaktigt, eftersom en stat alltid är god. Oavsett vilken stat det handlar om! Och statens invånare bör därför införliva och anpassa sig efter ”den goda staten”, bli en del av dess ”goda kollektiv”, etc. Allt för ”samhällsnyttans skull” såklart.

Moral vilar, i ett ogudaktigt samhälle, alltid på den enskilde individen! De, som straffas för eventuella, påstådda och verkliga brott är alltid individer, aldrig statens lojala trotjänare, de ”moraliskt oförvitliga”!

Nu passar det väl in att kort diskutera begreppet ”våldsmonopol”.

Vem har rätt att tillgripa våld, varför och vem skyddar den, som har tillmätts ”våldsmonopol”?

I Sverige är det ju, som bekant det s.k. polisväsendet, inkl. s.k. väktare, som åtnjuter ”våldsmonopol”. Det finns ett brott som kallas ”våld mot tjänsteman”, lite oklart vem det exakt omfattar, men det finns även en relativt stark nödvärnsrätt.

I något ”rättsfall” friades en man, trots att han i nödvärn hade dödadt en annan person och genom detta hade utdelat inte mindre än tretton knivhugg!

Sådana ”rättsfall” ställer saker och ting på sin spets.

Å ena sidan: ”våldsmonopol”. Å andra sidan: nödvärnsrätt. Vilket av de båda står högst i kurs i dagsläget?

I grunden handlar det om till vem en individ väljer att fästa tilltro och vara lojal mot.

Och inte minst, vilka vapen och vänner individen har att tillgå. Och hur långt individen är beredd att gå för att nå sitt och sina vänners ultimata mål.

T.ex. målet om moral, kanske en världsmoral.

Annons