Identitetspolitik, katter, hundar och lika barn leka bäst

Vad innebär egentligen ”identitetspolitik”?

Det innebär, för den troende, dels att man/en identifierar sig till en viss grupp människor, beroende på kön, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet, ”funktionshinder”, ekonomisk ”status”, klass, m.m.

Dels innebär det, för den troende, att man/en inte kan acceptera någonting, som påstås från någon av de andra grupperna. Såvida de inte bekänner sig till makthierarkin/maktordningen och hur den tänks fungera.

Identitetspolitik påstås handla om ”inkludering av alla” men i praktiken innebär det exkludering av ”de andra”, vilka är de flesta!

I Sverige har majoritetens tyranni – ”parlamentarism” – så sakteliga kommit att ersättas av minoritetens tyranni – diktatur -, eller åtminstone demokratur.

Det här stycket är intressant:

”I One-Dimensional Man: Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society beskriver Marcuse sin kritik av både den västerländska kapitalismen och den Sovjetiska kommunismen. Han menar att människornas behov och upplevelser delvis är skapade. Genom att göra människorna endimensionella förmår man dem att acceptera samhället som det är och inte göra uppror. Makt koncentreras till en elit, som inte ifrågasätts eftersom den inte som forna tiders despoter märks lika tydligt. Styrningen sker på nya sätt. Boken betraktas som en del av Frankfurtskolan.”

Håller med om det mesta av Herbert Marcuses kritik. Vem gör inte det?

Under några års tid nu har jag, såväl på fritiden som på jobbet, studerat djurs beteenden, däribland katters, hundars och människors, och har kommit fram till att de har vissa likheter men även skillnader.

Det påstås vara väletablerat att katter och hundar kommunicerar på olika sätt. Medan hundar viftar på svansen för att uttrycka glädje vid igenkänning (en sorts, kanske omedveten, identitetspolitik), så viftar katter på svansen när de vill vara ifred, kanske för att de är upptagna med att jaga en mus eller fågel?

Katter anses även har större integritet än hundar, medan hundarna å sin sida är mer ”familjebetonade”, ”familjeberoende”, följer ”flocken”, lyder husse/matte, etc.

Men så gör inte katter, eller? Och så gör väl inte människor? Nejdå, inte alls.

Redan där så ser jag ett förmänskligande av djur, som är olyckligt.

Eftersom katter och hundar väl främst är individer, med egen vilja?

Det har ju t.ex. i nedsättande ordalag påståtts ibland, från radikalfeministiskt håll, att ”män är djur” (t.ex. i Evin Rubars tv-dokumentär ”Könskriget” från år 2005)

Så bör man/en översätta djuranalogin till människovärlden?

Män är hundar och katter är kvinnor?

Är det så analogin fungerar?

Att katter/kvinnor är försiktiga, inte riktigt tama (än), trots att vissa katter gör avsteg från sin katt-roll, medan hundar/män är vilda och djuriska men samtidigt familjära, trots att vissa hundar gör motsvarande avsteg från sin kund-roll? Och kanske hoppar över stängslet och gifter sig med en…get?

Många frågor här.

Eftersom det inte förmedlas särskilt många svar.

Sammantaget är det kanske så att devisen om ”lika barn leka bäst” är universell, snarare än ”opposites attract”?

Tyvärr bekräftar det identitetspolitiken som sådan.

Katter leker bäst med katter.

Hundar leker bäst med hundar.

Människor leker bäst med människor…av samma kön, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet, ”funktionshinder”, ekonomisk ”status”, klass, m.m.

Eller skiljer sig människor möjligen från andra (dägg)djur?

Tips, som upplysning om svar på den frågan:

betrakta, under några minuter, hur människor beter sig under en helgnatt ”på krogen”.

Gör en egen bedömning om deras beteende, vad det beror på , vem eller vilka det beteendet gagnar, etc.

Annons